tanke ur min hjärna!
Jag har precis ätit vattenmelon. Kan ju inte hjälpa det. Man blir ju så förbannat sugen jämt nu när Sara fick för sig att ha en melonklocka i min blogg. Får väl tacka henne att det inte var en chokladkaka. Då skulle jag nämligen väga 90 kg mer än vad jag redan gör och tycka så synd om mig själv att jag skulle äta ännu mer choklad för att jag tror att jag förtjänar det. När jag igentligen inte gör det. Jag skulle till slut skaffa en smal liten tjej som skulle få pengar för att köpa chokladen åt mig så jag skulle slippa vistas bland folk. På så vis skulle jag aldrig skämmas över min extrema fetma som gjordes på grund av klockan på bloggen. Den ända som skulle veta om hur jag såg ut skulle vara den smala flickan som skulle få betalt för att inte säga något till någon. Ja, skulle kunna hålla på hur länge som helst med det där. Alltid kul att fejka sin framtid. Är iallafall glad att det inte är min framtid. Nog fan bryr jag mig mer om mig själv än så. Så feta blir ju bara människor som typ.. tycker synda om sig själva. haha. Men hur som helst. Jag har faktiskt ätit rätt så mycket onyttigheter under en lång period nu. Men det är det slut med. Det ända jag ska äta som är onyttigt framöver är en pizzarulle i helgen. Sedan är det över. Har nämligen tjatat om denna rullen några dagar nu. Kan ju inte svika mig själv nu. Är stark nog att hålla mig tills helgen kommit. Det är aldrig roligt att känna hur kroppen tappar sin glans. Jag får väl ta att få igång min kropp mer. Går ju faktiskt varje dag. Och nej, jag räknar inte med att jag går fram och tillbaka till skolan varje vardag. För det är ju faktiskt dagsbehovet av motion. Enligt mig iallafall. Allt annat är ju bara extra duktigt jobbat av mig själv! Och nej, jag berömmer inte mig själv med en chokladkaka efter en timmes promenad. Bara ibland, men det räknas inte. :) Så för att få ett slut på denna delen av bloggen skulle jag bara vilja säga tack. Tack Sara för att du gav mig en melonklocka & ingen chokladklocka. Tack, verkligen!
Jag har tänkt en del, som vanligt. För bara några år sedan så trodde varken jag eller Sara att vi skulle behöva planera varje vistelse tillsammans. Jag menar, tänk dig din bästa vän. Ni träffas varje dag, tar en fika, skrattar och gör några pinsamma saker ihop som ni tillslut också skrattar åt och glatt berättar när tiden gått ett tag. Ni ringer mitt i natten för att fråga ifall hon skulle vilja ta en promenad, tjuväter lite godis som är kvar efter filmen ni såg tidigare på kvällen. Springer ner över vägen och förstör hela jävla bäddningen och bara skrattar åt det. Bankar på TV:n för att den är så jävla gammal att inte ens ifall du skulle slänga den i golvet skulle den sättas igång. Ni städar i friggebon och är tillsammans när en utav er ska besluta någonting väldigt stort i ens liv. "Ska jag raka benen, eller ska jag vänta?" hahaha..!
Sova i tält. Bada naken.
Göra vad fan som helst, bara det är med henne.
Jag saknar när vi fikade och gjorde pinsamma saker. Jag saknar när vi väckte varandra, tog promenader, sov i friggebon, & att ta mina stora beslut i ditt sällskap. Men det jag saknar mest är att kunna vara med dig varje dag, utan någon planering. Jag hatar att planera saker. När du kommer hit, så planerar vi ingenting, vi tar dagarna som dem kommer.
• Åh, din lilla skit!
